Liitenbrunett

Har precis haft ett samtal med en av mina bästa vänner, en vän som funnits vid min sida mer eller mindre sedan jag var 3 år. Vänner är så otroligt värdefulla, bland det finaste vi har, helt seriöst, vad skulle man vara utan dem?! Ingenting säger jag, de bygger upp en när man är trasig och delar de goda stunderna i livet tillsammans med en..
Det är så lätt att underskatta varandra, ta varandra för givet men det är livsfarligt, man får inte glömma varandra! Just nu står jag inför ett val som bara jag kan fatta, där min röst är den enda avgörande..
Självklart är det inte enkelt någonstans, det är det aldrig, pest eller kolera? pest eller kolera? pest eller kolera?
Det enda jag vet är att det inte kan fortsätta så här!
Innan det så ringde min telefon och i andra änden fanns en person som betyder otroligt mycket för mig. Saker jag blundar för får han mig att öppna ögonen och se med klarhet.
Allt det han säger är så logiskt, så sant.. men endå..
Trots att jag har världens bästa vänner så finns det sår som inte ens de kan läka, sår som kan plåstras om och som jag kan lära mig att leva med.. Och jag lär mig fortfarande!
Men det kanske inte räcker med att jag lär mig leva med det?
Så länge personer i min närhet inte gör det..

Nu blev det ett väldigt personligt inlägg men så kan det bli ibland..