Liitenbrunett

Hello sunshines,!
Just nu ligger jag nerbäddad i soffan under mitt sköna täckte. Jag har dragit på mig feber och halsont, perfekt!?
Ååh blir så himla less verkligen. Jag har inte tid att vara sjuk. Jag hatar att vara sjuk..
Jag kan inte jobba, inte träna, inte göra någonting utav dagarna som jag så fint har lovat mig själv. Hate!
Jag är så sjukt taggad på livet just nu och blir så otroligt deprimerad utav att bara ligga här i lägenheten.
Jag vill tillbaka till KOS, jag vill spendera mina dagar på stranden med bra folk, strålande sol och volleyboll.
Jag vill känna den totala tillfredställningen utav att veta att kvällen och natten kommer bli totalt awesome!
Seriöst, jag börjar få lite smått panik. Det här är inte jag, jag lever någon annans liv just nu..
Som en kär person i min närhet brukar säga, man lever bara en gång. Just nu lever jag inte!
Jag måste verkligen börja lyssna på mig och se till mina egna behov, istället för att försöka leva för andra.
I helgen hände det något som verkligen fick mig att inse det. När man är beredd på att få stå där i tårar för att göra någon annan tillfreds så har det gått för långt. Jag trampar på mig själv genom att göra så här!
Och det värsta är att det inte ens finns någon uppskattning att hämta..
Herregud vad håller jag på med?!
Det här är inte jag!

Jag saknar den Linda som jag var för lite mindre än 2 år sedan. För då var jag mig själv..
Tränade varje dag, omgavs hela tiden utav människor, mobilen plingade i ett, fredag och lördag var obligatoriska festdagar, oftast onsdagar med för den delen och alltid var det någonting sjukt på gång! Inte en lugn stund.
Jag var den drivande kraften som fick hjulet att snurra, allting gick i ett och aldrig att jag bangade någonting!
Jag var mig själv och levde livet. Det kan tyckas omoget, men helvete vad jag l-e-v-d-e!
Och ja, jag kan erkänna, jag saknar uppmärksamheten som riktades emot mig. Bääm!