Nu får det vara nog!
(Nu har jag suttit och velat mellan raderaknappen och publiceraknappen i 20 minuter)
Okej nu får det vara nog med det här, rycker upp mig och tar tag i dagarna i stället. Ska se till att fylla dem med så mycket som möjligt så att jag slipper sitta här och bli dum i huvudet utav alla tankar som vägrar försvinna.
Påminn mig att läsa det här i natt när saknaden efter mitt hjärta är som störst..
Det är bokstavligen talat sjukt hur mycket det här påverkar mig, hur långt det ska behöva gå och hur dåligt jag ska behöva må för att Sebbe ska få åka till klamydiahimlen och supa med sina vänner..
Personligen tycker jag att det är fel utav honom, dels för att jag tycker faktiskt inte att man åker till magaluf om man har flick- respektive pojkvän. " Vad har man där att göra?! "
Men också för att jag helt enkelt inte kan hantera liknande situationer. På grund utav olika anledningar!
Det får mig att tappa allt vad fotfäste heter och jag går in i någonslags mardröm. Jag kan varken sova eller äta, på riktigt alltså. Kan inte koncentrera mig på jobbet och hör inte när mina vänner försöker prata med míg..
Men samtidigt så vill jag inte hindra honom från att göra det han vill, jag älskar honom och om det är det här han vill så får han göra det. Jag vet att minst 90 % av er tjejer som läser det här inte ens hade låtit eran pojkvän åka!
Men att jag ska behöva betala med min mentalahälsa känns fel, så jävla fel..
Och jag lider bokstavligen talat!
fuck this shit.
Allt det här har ett namn, för er som tror att jag är helt störd i huvudet, separationsångest!
" Separation ångest i ett normalt liv utvecklas först vid ungefär 7 månaders ålder. Separationsångest utvecklas eftersom barnet inte har utvecklat den psykologiska mognad att veta att mamma eller pappa kommer tillbaka igen. Vilket leder till att reaktion startar så fort de är utom synhåll. Detta leder till att barnet utvecklar en verklig anknytning till de vuxna. Normal separationsångest kan leda föräldrar har problem med sina barn vid sänggående eller andra tider av separation, i att barnet blir orolig, får panikattacker, ropar, eller håller fast till den vuxne. Vid vissa händelser i livet, till exempel skolstarten, omlokalisering, dödsfall i familjen osv, kan separationsångest utvecklas hos äldre barn. Separation fobi är en psykisk hälsa sjukdom som börjar i barndomen och kännetecknas av oroväckande att inte står i proportion till situationen för tillfälligt lämnar hemmet eller på annat sätt separera från nära och kära. Cirka 4%-5% av barn och ungdomar lider av separationsångest sjukdom. "
Det här är förstås bara ett litet utdrag utav vad jag lever med. Men det kanske ger svar på många frågor!
Separationsångesten behöver inte handla om förhållandet till föräldrarna. Även om så var fallet när jag var yngre. Utan kan vara till vänner eller partner, vilket är den vanligaste formen när man blir äldre..
Tänk på det innan ni dömer någon nästa gång, oftast ligger det någonting bakom, i mitt fall, en sjukdom.
Något jag kan råför lika lite som att du har astma exempelvis..
Känner att jag behöver skriva det här, som en förklaring till varför jag är som jag är ibland.
Det handlar alltså inte om att jag inte litar på min pojkvän!
Booom, nu har jag blottat mig för er alla, enjoy fuckers!
Okej nu får det vara nog med det här, rycker upp mig och tar tag i dagarna i stället. Ska se till att fylla dem med så mycket som möjligt så att jag slipper sitta här och bli dum i huvudet utav alla tankar som vägrar försvinna.
Påminn mig att läsa det här i natt när saknaden efter mitt hjärta är som störst..
Det är bokstavligen talat sjukt hur mycket det här påverkar mig, hur långt det ska behöva gå och hur dåligt jag ska behöva må för att Sebbe ska få åka till klamydiahimlen och supa med sina vänner..
Personligen tycker jag att det är fel utav honom, dels för att jag tycker faktiskt inte att man åker till magaluf om man har flick- respektive pojkvän. " Vad har man där att göra?! "
Men också för att jag helt enkelt inte kan hantera liknande situationer. På grund utav olika anledningar!
Det får mig att tappa allt vad fotfäste heter och jag går in i någonslags mardröm. Jag kan varken sova eller äta, på riktigt alltså. Kan inte koncentrera mig på jobbet och hör inte när mina vänner försöker prata med míg..
Men samtidigt så vill jag inte hindra honom från att göra det han vill, jag älskar honom och om det är det här han vill så får han göra det. Jag vet att minst 90 % av er tjejer som läser det här inte ens hade låtit eran pojkvän åka!
Men att jag ska behöva betala med min mentalahälsa känns fel, så jävla fel..
Och jag lider bokstavligen talat!
fuck this shit.
Allt det här har ett namn, för er som tror att jag är helt störd i huvudet, separationsångest!
" Separation ångest i ett normalt liv utvecklas först vid ungefär 7 månaders ålder. Separationsångest utvecklas eftersom barnet inte har utvecklat den psykologiska mognad att veta att mamma eller pappa kommer tillbaka igen. Vilket leder till att reaktion startar så fort de är utom synhåll. Detta leder till att barnet utvecklar en verklig anknytning till de vuxna. Normal separationsångest kan leda föräldrar har problem med sina barn vid sänggående eller andra tider av separation, i att barnet blir orolig, får panikattacker, ropar, eller håller fast till den vuxne. Vid vissa händelser i livet, till exempel skolstarten, omlokalisering, dödsfall i familjen osv, kan separationsångest utvecklas hos äldre barn. Separation fobi är en psykisk hälsa sjukdom som börjar i barndomen och kännetecknas av oroväckande att inte står i proportion till situationen för tillfälligt lämnar hemmet eller på annat sätt separera från nära och kära. Cirka 4%-5% av barn och ungdomar lider av separationsångest sjukdom. "
Det här är förstås bara ett litet utdrag utav vad jag lever med. Men det kanske ger svar på många frågor!
Separationsångesten behöver inte handla om förhållandet till föräldrarna. Även om så var fallet när jag var yngre. Utan kan vara till vänner eller partner, vilket är den vanligaste formen när man blir äldre..
Tänk på det innan ni dömer någon nästa gång, oftast ligger det någonting bakom, i mitt fall, en sjukdom.
Något jag kan råför lika lite som att du har astma exempelvis..
Känner att jag behöver skriva det här, som en förklaring till varför jag är som jag är ibland.
Det handlar alltså inte om att jag inte litar på min pojkvän!
Booom, nu har jag blottat mig för er alla, enjoy fuckers!
Kommentarer
Postat av: sandra
Fast jag hade aldrig i hela mitt liv släppt iväg min kille så du är jävligt tuff som gjort det :) Och det är helt okej att man saknar någon ;)
Trackback
