Liitenbrunett

Jag har tvekat lite på om jag egentligen ska blogg just nu, för just nu befinner jag mig i en fas där mitt liv är näst intill outhärdligt. Jag har fått flera kommentarer om att mina inlägg skulle vara deppiga, att jag ska sluta tycka synd om mig själv. Men sen kom jag på att det här faktiskt är min blogg, att jag får skriva om precis vad jag vill. Jag tvingar aldrig någon att titta in här och läsa. Man har ett val om man vill klicka in eller inte, så är det!
Och angående att jag skulle tycka synd om mig själv för att jag skriver ut hur jag känner tycker jag bara är konstigt att någon påstår. Att skriva ut mina känslor är ett sätt att bearbeta dom för mig. Och att jag väljer att göra det offentligt är för att många sitter i liknande situationer som mig och kan förhoppningsvis hitta något användningsbart i det jag skriver. Som sagt ingen är tvingad till att läsa och aldrig att jag skulle kräva att någon ska tycka synd om mig!
De senaste dagarna har allting varit upp och ner. Som många vet så är jag numera singel. Och aldrig i hela mitt liv trodde jag att det skulle påverka mig så här mycket, jag trodde faktiskt att jag var starkare än så här. De fyra senaste dygnen har jag samanlagt sovit ungefär 6 timmar och har i princip inte fått i mig någon mat alls. Det har resulterat i att jag tappat greppet totalt om allting. Jag har inte kunnat ta mig till skolan, jag har inte ens kunnat umgås med mina bästa vänner. Det känns som att jag tagit ett kliv ut ur min egna kropp, ingenting spelar någon roll längre. Detta beror absolut inte bara på det som hänt mellan mig och Tony, men det var väll den här händelsen som liksom bröt loss allting. Den sista lilla muren jag hade kvar, det allra sista jag höll mig fast vid.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade ljuspunkter i mitt liv, men det känns inte som att de är tillräckligt starka för att driva mig vidare. Jag vet att allt blir bra med tiden som alla upprepar för mig, men om man aldrig har mått riktigt bra på 13 år så känns det inte som att man orkar vänta så mycker mer. Det gör ont att lägga sig för att sova och veta att man kommer vakna upp morgonen efter och må dåligt, vem vill vakna upp till en sådan dag liksom. Under alla dessa år kan jag inte ens förklarar hur mycket jag kämpat och jobbat med det här, hur mycket hjälp jag fått av läkare, psykologer och beteendemedvetare. Och främst av vänner och familj. Men det är som att det sitter en spärr någonstans som gör att jag aldrig kan få må riktigt bra. Och med risk för att jag kommer få ta skit för det här men det är så himla orättvisst. Det har hänt så mycket saker som jag inte har kunnat påverka, men som endå har drabbat mig oerhört hårt. Och jag har kämpat så hårt i alla år, men att behöva kämpa varje dag, 7 dagar i veckan, 12 månader per år i 13 år tar på krafterna. Och jag känner nu att mina krafter är slut, hur mycket jag än vill orka. Det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar människan, jag har tappat hoppet!
Igår kväll samlade vi ihop gänget för att grilla och umgås ute på klipporna vid vattnet. Jag vet att om det är några som kan få mig på andra tankar, om än för någon minut så är det dom. Stundtals så kände jag till och med att jag kunde le utan att det orskade någon smärta. Men jag var tvungen att gå ifrån och sätta mig på klipporna för mig själv. Jag kunde helt enkelt inte sitta bland de andra och skratta, det gick bara inte. Satt på klipporna ett bra tag, det var många tankar som svepte förbi i mitt huvud, på något sett var det skönt att sitta där och bara titta ut över vattnet. Det var våran plan för helgen, min och Tonys, vi skulle ha haft en myskväll nere vid vattnet bara han och jag. Det var till och med hans idé, men jag fick helt enkelt följfölja den utan honom..
Jag förstår inte hur man kan gå från att älska en människa till att helt plötsligt stänga av helt. I min värld är det inte ens möjligt. Men vi är alla olika och förhoppningsvis så älskade han mig lika mycket som han sa att han gjorde. Lyckades ta några bilder igår så tänkte lägga upp dom..
PUSS