Liitenbrunett

Shiieet, ibland överträffar jag verkligen mig själv. Nog för att jag tränar näst intill dagligen men idag överraskade jag till och med mig själv. Tanken var att jag skulle gå milen runt men det slutade med att jag endast gick den första kilometern sedan sprang jag resten. Vart energin kom ifrån har jag ingen aning men jag hoppas att den stannar! Det var så himla skönt verkligen. Perfekt väder och underbar musik i lurarna, mjaaou me like it!
Jag har kommit på mig själv att jag har börjat tagit väldigt lätt på saker, saker som utan tvekan hade påverkat mig på ett annat sätt för några månader sedan. Det är som att min "ryggsäck" är full och jag helt enkelt inte kan ta åt mig mer. Det är som att saker som händer inte berör mig på samma sätt längre, och jag har inte bestämt mig om det är bra eller dåligt än. hmmm?!
Kanske jag omedvetet stoppar undan allting endå och släpper fram det när jag känner att ryggsäcken börjar tömmas med tiden. I så fall är det ju inte så jätte bra kanske. För jag vill inte stå där en gång till då allting kommer på en gång, som en blixt från klar himmel, nej usch! Jag får helt enkelt hoppas på att jag helt enkelt har lärt mig vad som är värt att reflektera över och vad som inte är. Nu får jag helt enkelt ta och plocka fram en sak i taget för att se om det är värt att hålla kvar vid eller om det helt enkelt bara är att kasta bort. Jag skulle tro att mycket av det skit jag samlat på mig de senaste åren behöver jag inte ens ägna en tanke åt, de sakerna är lika bra att droppa på en gång nu när jag äntligen har tagit något slags avstånd från det och kommit till ett avslut.
För det är så det känns, jag har någonstans kommit till en punkt då det faktiskt känns okej att släppa taget om gammalt och gå vidare. Vad det beror på vet jag inte riktigt, men jag måste säga att det är en enorm lättnad. Jag tror att när det inträffar något sånt här, som när en person går bort, då får man ett annat perspektiv på saker och ting. Jag säger inte att problemen blir lättare eller känslorna förändrade, men jag tror att man på något sätt börjar se annorlunda på saker. Man ser sådant som man inte har tänkt på förut och prioriterar kanske annorlunda...
Jag tror man lär sig att uppskatta det man har på ett annat sätt, att inte ta saker och ting för givet.
För det är precis vad alla gör hela tiden. Man räknar med att bara för att en person alltid har funnits där så kommer den alltid finnas där. Man lurar sig själv med någon sorts falsk trygghet.
"Det kan inte hända mig" - syndromet. Och det är den största lögnen man kan dra för sig själv.
Jag kommer helt klart att ärera det jag har på ett annat sätt nu, aldrig att jag kommer ta mina nära för givet. För dagen kommer då de inte kommer stå vid min sida längre. Och att då leva med vetskapen att jag tog dem för givet och inte visade uppskattning för vilka de var och vad de gjorde, det skulle jag aldrig klara!
Det finns några få i min närhet som jag älskar överallting annat och det ska jag låta dem få veta..
Så tänk på det, tänk på vad eran familj, vänner pojk- respektive flickvänner egentligen gör för er. Ta aldrig någon du älskar för givet, livet är åt helvete orättvist och vad som helst kan hända. Jag menar inte att man ska gå runt och vara rädd för att förlora dem man älskar, absolut inte, men ta aldrig någon du älskar förgivet!

Jag har turen att omges av de bästa,

bildernas ordning har absolut ingen betydelse!
Och jag hade endast några få bilder på mig och mina vänner tillsammans.
Så bara för att just du inte var med på bild så betyder det inte att du betyder
mindre för mig. Jag älskar er och det vet ni, oavsett om ni är med på bild eller inte!
<3