Liitenbrunett

Jag satt och lyssnade på lite musik och bläddrade bland lite gamla bilder när en speciell bild dök upp. Den var från förra sommaren när han var här och bodde några helger. Jag kollade datumet och upptäckte att bilden togs för precis 1 år sedan, alltså den 27 juli 2009. Nästan precis samtidigt börjades en låt spela som jag ofta lyssnade på i samma veva. Sammanträffande?! Jag vet inte..
Men det var som att få ett slag i magen, det gjorde så ont att jag nästan tappade luften. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken och hur klumpen i magen växte. Så stor är min saknad. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom och det passerar inte en vecka utan att han är samtalsämnet här hemma. Vi alla saknar honom. Jag vet inte hur det kunde bli som det blev men han blev liksom en av oss här hemma. Och det är han fortfarande. Oavsett vad som händer eller vad alla andra säger! För ni känner inte den ***** som jag känner. Ni känner honom som alla andra känner honom, alltså inte alls! Det är svårt att vara ledsen eller grubbla över problem när han är i närheten, näst intill omöjligt. Han var våran sol som bara spred värme och positiv energi runt om kring sig. Han är fortfarande min sol, till och med genom telefon lyckas han, fast jag tror inte att han är medveten om det själv. Det är 60 mil mellan oss nu.
60 jävla mil.
Och det var mer än ett halv år sedan vi träffades nu. Sista gången vi träffades var när han var på väg hem från mig med tåget men fick hjärtstillestånd och kraftiga smärtor i bröstet så de fick stoppa tåget och ambulansen kom och hämtade honom. Jag kommer aldrig glömma den dagen, ALDRIG! Jag väntade hela kvällen på ett sms om att allt gick bra men det kom aldrig något. Jag måste ha somnat till men vaknade direkt när mobilen vibrerade, äntligen! Det var från hans telefon, men meddelandet var inte från honom utan från ambulanspersonalen. Jag kommer aldrig glömma vad som stod:
"***** har förts med ambulans till akuten med kraftiga smärtor i hjärta och bröst.
Mvh, ambulans personalen"
Jag kan inte med ord beskriva känslan som sköljde över mig då. Samtidigt som jag skakade av chock kunde jag inte låta bli att bli arg, jag hade sagt åt honom så många gånger att uppsöka läkaren, men jag antar att den reaktionen berodde på den enorma rädslan för hur det var med honom. Jag ringde upp hans telefon i ren panik men fick inget svar och skrev då till ambulansperonalen att de skulle svara för i helvete. Jag sprang in skrikandes medans tårarna sprutade till mamma och pappa och vi letade genast upp nummret till akuten där han låg. Efter några försök fick jag äntligen prata med honom, vi fick bara prata i 30 sekunder, men det var allt jag behövde. Dagen efter satt sig jag och pappa i bilen och åkte varenda mil ner.
Vi tvekade aldrig!
Hans reaktion när vi kom var kvittot på att vi gjort rätt genom att åka ner. Hans leende var värt varenda timme i bilen flera gånger om. Vi stannade över natten och åka hem dagen efter var bland det svåraste jag gjort.!
Jag är inte helt säker på varför jag skriver det här, men jag antar att det är för att den är en händelse som fortfarande sitter ärrad i mig, som jag omedvetet kanske behöver dela med mig av för att kunna släppa.
För glömma kommer jag aldrig att kunna göra..

Jag saknar dig så att det gör ont vännen!
Dags att plocka upp telefonen och slå en pling..

Can't forget to breathe slow
Count from one to ten
With my eyes closed

♥