Liitenbrunett

På senaste tiden har jag lyckast bygga upp en liten mur som jag kunnat klamra mig fast vid. Jag har till och med vågat släppt taget och stått på egna ben, men muren har alltid funnits där för att ta emot mig om jag snubblar. Till en början var det nog bara för att stänga ute allting men fungerar den mest som en slags grund. Men den bakom mig klarar jag saker jag inte har gjort tidigare, just för att jag helt enkelt vågar leva igen. Jag har lärt mig att snubbla utan att falla så att säga..
Men ibland faller man pladask, och fuck vad ont det gör. Det är vid sådana tillfällen jag önskar att jag var fem år igen så att jag kunde krypa upp i mammas knä och bli tröstad och omplåstrad. Tyvärr har såren nu för tiden en tendens att inte vara ytliga, ett plåster är alltså inte till så stor hjälp längre. Det spelar ingen roll hur mycket man blåser, eller hur många pussar man får, smärtan försvinner endå inte. Och det suger, riktigt jävla hårt..
Just nu finns det en person som skulle kunna blåsa bort smärtan, för den består utav en enorm saknad, men han är långt långt bort här ifrån. Och det här är på en vänskaplig nivå, tack då har vi det avklarat!
Man möter personer i livet som är en på miljonen, det här är en sådan person. Det finns ingen som han, en på miljonen som sagt. För mig och min familj är han ovärdelig och han har alltid en plats här, oavset vad. (!!!!)
Det är mer än ett halv år sedan vi träffades sist vilket tårarna på min kind är ett bevis på, usch!
Trots att det blir oändligt med telefonsamtal så behöver jag den enorma energi du ger mig vännen,!
Finns ingen som kan få mig på fötter igen så snabbt igen,
Damn I miss you,