Liitenbrunett

Just nu är livet inte på topp och det beror på flera olika saker. Jag känner mig helt enkelt inte glad, det är som att en ständig sorg hänger över mig och tynger ner mig. Vissa dagar behöver jag bara skaka på axlarna för att få den att försvinna medans andra dagar biter den sig fast i mitt hjärta..
Idag är en sådann dag!
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som får mig att känna så här, och det är det som gör det hela så otroligt jobbigt. Eftersom att jag inte vet vad det beror på så är det svårt att göra någonting åt det. Det är så mycket som spelar in i det här, så mycket ni inte vet om så därför ber jag er att tänka till en sista gång innan ni lägger en eventuell kommentar.
Jag ska vara ärlig mot er och säga att jag kom aldrig tillbaka efter att jag gick in i väggen. Jag tror ingen vet vad som egentligen hände mig och varför jag bokstavligen talat var i helvetet och vände. Det har gått så mycket snack och jag har väll gjort några tappra försök att förklara. Men okunnigheten är så himla stor och tillsammans med den idiotin som finns så insåg jag rätt snabbt att det inte är någon idé..
Det är få som vet min historia och inte ens till dom har jag delat med mig av allt.
Jag klättar fortfarande för att komma upp ur skiten, det är perioder då allting känns så himla lätt, där jag passerar flera steg utan att ens tänka på det. Men sen kommer de perioder då jag faller tillbaka en bit och får börja om.
Men jag kommer hela tiden högre upp, sakta men säkert.
Det har tagit mig flera år att hamna där jag är just nu, och jag kämpar fortfarande för att nå toppen.
Men att det inte är samma topp jag siktar efter nu är en självklarhet, jag kan inte hamna på samma nivå som jag lämnde. För livet förändras precis hela tiden och det gör jag också..
Men dagar som denna är det verkligen tungt, så himla tungt.
Jag tror aldrig att jag förstod allvaret i hur jag mådde och vad som egentligen hände.
Jag trodde aldrig att det skulle påverka mig så pass mycket att mitt liv rasade.
Jag trodde aldrig att det skulle krävas så här många års av kämpade för att ta mig upp igen.
Jag trodde aldrig att det skulle göra så himla ont som det gör och krävas så mycket energi.
Men framförallt, jag trodde aldrig att jag skulle förlora flera av mina älskade vänner på köpet!
Och om jag ska vara ärlig så var det nog lika bra att jag inte visste allt det här. För i det skicket jag var, och hur jag mådde då allting var som sämst. Ja, då hade jag nog inte orkat med vad som väntade!

Jag tvekar på om jag vill lägga upp det här inlägget. För nu har jag blottat mig totalt, jag har öppnat mitt hjärta och delat med mig av mina innersta tankar. Vilket gör mig otroligt sårbar..
Men samtidigt, det här är min blogg, som handlar om mitt liv, och det är så här mitt liv ser ut bakom den vardag jag lever i varje dag. Så varför ska jag inte vara ärlig?! Men som ni märker så vägrar jag sitta hemma och tycka synd om mig själv. Och meningen med det här inlägget är inte att andra ska tycka synd om mig heller, det är inget jag söker eller behöver. Jag vill helt enkelt bara få ur mig skiten, för att kunna koppla om och börja om på nytt!
Men det viktigaste är, att jag aldrig kommer att ge upp!