Liitenbrunett

Jag vet inte om jag borde blogga nu egentligen. Det känns som att jag är fylld med allt för personliga saker..
Men om jag inte bloggar så kommer jag antagligen ligga sömnlös ännu en natt och det klarar jag nog inte. Ett otroligt hat har börjat växa fram inom mig. Ett hat som är riktat mot allting som har varit som jag inte har kunnat påverka. Det som har format mig till den Linda jag är idag, för det är inte samma Linda som jag en gång var.
När jag stod på kanten och gjorde allt för att inte falla ner till botten så gav du mig en putt i ryggen. Du utlovade en hjälpande hand och jag var dum nog att tro på dig, men vad skulle jag göra, jag var desperat efter att komma där ifrån. Hela tiden stod jag på kanten rädd för att minsta lilla felsteg skulle få mig att falla, och allt det visste du!
Och endå valde du att handla som du gjorde, jag kommer aldrig att förlåta dig för det..
På grund av dig och ditt handlande så vet jag inte om jag någonsin kommer att lita på någon så pass mycket som det krävs för att driva ett förhållande. För där handlar allting om tillit och någon sådann har jag inte kvar. Jag har försökt både en och två gånger men resultaten har blivit lika katastrofala.
Du lämnade mig med öppna sår som var alltför lätt att strö salt i, nu har det blivit till osynliga ärr!
Vid de flesta tillfällen kan jag inte ens lita på mina vänner, trots att de inte har gett mig något skäl till att inte göra det. Jag är så fruktansvärt rädd för att hamna där igen, för smärtan det orskade är obeskrivlig. Den utlöste en mängd faktorer som gjorde att jag verkligen tappade greppet om allting. Skolan blev lidande till max, min familj blev lidande, mina vänner blev lidande, men framför allt blev jag lidande. Tack vare dig,!
Ingen människa har rätt att förstöra någon annans liv, men du tog dig den rätten. Och jag hatar dig för det (!!!)
Jag kommer antagligen få en massa kommentarer nu med texter som "sluta tyck synd om dig själv" o s v..
Därför tänker jag säga redan nu att jag tycker inte synd om mig själv och begär inte någonstans att någon annan ska göra det heller. Jag har klarat mig hitills och gör det i fortsättningen också! Men jag väljer att skriva ner mina tanker i bloggen istället för att dela dem med någon annan. Ibland är det bara skönt att skriva utan att tala direkt till någon.. Kanske för att det är svårt att få andra att förstå, eller ja man kan väll aldrig förstå en annan människa så länge man inte har upplevt samma sak själv. Därför blir jag väldigt ledsen över en del kommentarer som jag får, det visar bara hur stor okunnighet det finns bland folk och då kanske det är bäst att vara tyst. 
Jag lovar, om dessa ärr förstör det jag är mitt uppe i just nu, då vet jag inte vad jag gör..
Jag har näst intill förbjudit mig själv att få känslor för någon, men som alla vet så är det omöjligt att bestämma över sina känslor. Jag gjorde det misstaget att släppa fram dem och det slutade i mer eller mindre katastrof i mitt fall. Så som det utvecklades var ungefär det värsta som kunde hända precis då..
Så nu står jag här åter igen, även om känslorna är annorlunda den här gången. Men rädslan är den samma..
Men trots allt så tänker jag inte låta rädslan stoppa mig, jag vägrar gå miste om någonting som kan bli bra.
Som jag hoppas av hela mitt hjärta blir bra för jag vet inte hur jag ska hantera det annars alltså..