Liitenbrunett

I kväll när jag satt på bussen på väg hem från min pojkvän så började en låt spelas i mobilen. Det var riktigt länge sedan jag lyssnade på den låten, jag har liksom alltid klickat förbi den. Men nu lyssnade jag på hela och alla minnen började spelas upp i mitt huvud. Och jag kan säga att det inte är några trevliga minnen, usch!.
Jag kände verkligen hur hatet växte fram i mig och tårarna började rinna. Vad är det som ger en människa rätt att förstöra någon annans liv?! Det finns hårdare slag än de fysiska och ärren där efter sitter alltid kvar. Ord och handlingar som jag inte förstår hur man kan utsätta en annan människa för. Det finns mycket man bara kan ruska av sig och inte bry sig om, men det finns saker som borrar hål i hjärtat, på riktigt. Och dessa hål blir man påmind om hela tiden, de finns alltid där. Men om man har tur så har det börjat bildas en skorpa på såret och smärtan förvandlas bara till en påminelse, att aldrig hamna där igen.
Jag har varit med om saker som gjort att jag helt tappat förtroende för andra människor. Det krävs oändligt med tid för att jag ska kunna lita på en människa och verkligen känna att det här är någon jag vill stå nära. Många ser mig nog som en väldigt öppen person men sanningen är att näst intill ingen känner mig. Jag har tappat förtroendet för näst intill allt, och det är på grund av andras människors handlingar. Handlingar som har varit så uppenbara att såra men som ändå har genomförts, respektlöst, jag blir fan rädd när jag tänker på det.
Otrohet är något som verkligen skadar en människa, om känslorna verkligen var äkta. Hur ska man kunna lita på någon över huvudtaget om den man älskar mest utav allt och litar på till hundra procent sviker en?!
Hur ska man någonsin kunna lita på någon? hur ska man övertala sig själv att våga lita på någon? Det går, men det är näst intill omöjligt. Så mycket för man lida för att en annan människa handlar idiotiskt och respektlöst!
Fast det har gått flera år så sitter det hela tiden kvar som en påminelse. fuck it!
Rädsla är det enda man känner, att hamna där igen om man anförtror sig åt någon annan. Men man kan inte gå runt och vara rädd resten av sitt liv. Tänk så mycket underbart man skulle missa. Jag är så himla glad att jag insåg det, för om jag inte hade gjort det så skulle jag inte ha Tony vid min sida nu! En helt underbar kille som verkligen får mig att känna mig speciell och behövd! Jag vågar till och med säga att jag älskar honom, för det gör jag! Jag trodde aldrig att jag skulle uttala de orden igen, men nu vill jag inget hellre!
Saken är den att det inte bara är jag som drabbas, utan även Tony. Förstå hur jobbigt det måste vara att ha en flickvän som tappat förtroendet för allt och alla, särskilt när han inte har gjort något personligen. Jag tycker verkligen synd om honom för det här har verkligen ingenting med honom att göra, men endå drabbas han. Jag önskar jag kunde överföra mina känslor till honom så att han lättare kunde förstå varför jag reagerar som jag gör. Varför det blinkar och skriker stopp i min hjärna i vissa speciella situationer...
Jag blir så jävla förbannad på den ständiga oron som finns inuti i mig, bara på grund av en annan människas idiotiska handlingar. Du gav mig sår som aldrig riktigt kommer läka.. Jag kommer att få bära på samma jävla rädsla till den dagen då någon verkligen bevisar motsatsen. jag hatar dig.!
Men att träffa Tony var det bästa som kunde hända just nu! Han får mig verkligen att börja tro igen, tro på att det faktiskt finns äkta människor.
Jag älskar dig Tony Rantakare <3